"TJOHOOO. Alla barnen till hallen." tjoar mamma när hon och pappa kommit hem från hundpromenaden ute i regnet.
Hm... vad kan det vara, tänkte jag. Med en positiv inställning till situationen närmar jag mig dörren ut till hallen.
Titta..... pappa sträcker på sig och ut ur fickan tar han fram en blöt, äcklig, ful, svart liten fågelunge som av regnet tappat sin flygförmåga. Antagligen en kråka eller vad heter de... kaja.
Min rekation blev: Uäääk! Sedan sprang jag in på mitt rum i ren chock och började grina. Töntigt kan man tycka men fy så äckliga fåglar är! Jag rös i hela kroppen och kände mig starkt äcklad! Ja, det kan inte vara lätt att leva fågelliv men that's it! Jag kommer inte gilla dem för det!
Jag kan knappt cykla förbi en fågel som sitter på marken utan att dra upp benen så långt det går. När jag väl är förbi måste jag liksom skaka av äckelkänslan ur benen.
Det har kommit på senare år men klart blivit värre nu under våren! Vet inte varför det blivit  upp på dette viset man förhoppningsvis går det åver med tidan! (medveten dialekt om någon misstycker!)